embergsten

Om jag tänker tillbaka och försöker minnas den första bilden jag har av henne så är den från den allra första dagen i skolan här i Kalmar.

I princip är det en stor leende mun jag ser framför mig, följt av ett glatt hej av en hes och annorlunda röst. Intrycket jag fick var att hon var en sån där tjej som alla ville vara kompis med, en sån där tjej som alltid syntes och hördes, på ett positivt sätt. Hon verkade tuff, tuff och härlig.

Den där uppfattningen jag fick utav Emma den första dagen i skolan har visat sig stämma. Hon har ett leende stort som få och hon använder det ofta, hon har alltid en energi som på något sätt får en att ha nära till skratt oavsett vilket humör man egentligen är på, hon har ett sätt att vara som gör att man alltid känner sig bekväm.

Det har visat sig att jag och denna tjej är ofattbart lika varandra. Inom de allra flesta områden. I humorn, i sättet, i smaken, i intressen och i tankar. Från första dagen har denna likhet varit någonting vi ständigt skämtat om, och det kommer förmodligen fortsätta att vara i åratal fram över. För ibland känner man det där, att det kommit in en person i ens liv som liksom bara ska vara där, som passar in. Det känns som att jag har känt Emma i flera år, även om det endast är ca 4 månader sedan den där dagen jag såg den tuffa och härliga tjejen för första gången i skolan.

Jag tror och hoppas att Emma kommer vara en av de vänner jag har med mig länge i livet. För hon är en person i sitt eget slag. Hon får en glad, hon är beundransvärd, hon imponerar, hon får en att skratta, hon får en att må bra, hon är helt enkelt bara Emma.

Jag är glad att jag valde utbildningen i Kalmar, jag är glad att jag träffade min fantastiska vän Emma.

/ Lisa